Saturday, June 6, 2009

Walking under a sea of nodding belles

Magnolia wilsonii is almost past flowering in Marian's garden; its nodding flowers still hold to their pure white petals, showing off the dark, maroon centre contrasting so effectively with them. And there are still some buds left, hanging like little eggs from the branches. Walking under this sea of lemony-scented flowers is a real treat to somebody like me coming from a colder climate; so generous and exquisite. Looking up at the almost 20 feet high tree (6 m) makes me think of my mother, who for 15 years has lovingly coddled her little Magnolia stellata, one of the Magnolias hardy enough to barely survive in the cold climate of Turku in Southern Finland. It now reaches up to maybe 4 feet, despite my father's kind help of building it a sheltering tent for the winter every year.
K
Once I showed a picture of my mother's Magnolia for a gardening friend in Australia, and she (quite correctly) asked why my mother bothers with a plant so obviously not suited for the climate. And despite my strong conviction that plants should be chosen after the conditions of place they will be planted in, I still find my mother's effort deeply touching. All her work just to be able to enjoy the dainty, star-like flowers for two weeks (at most) shows so well what gardening can and should be at its best; a real labour of love, to use the old, worn expression. And at the same time, a bit of rebellion against the odds, being the one who decides what to grow in one's own little piece of paradise. The gardens of Marian and my mother, so far away and in so different circumstances, still sharing some of the same ambitions...
K

10 comments:

Daniel Mount said...

There is nothing like Magnolia wilsonii, Thanks for reminding me to stop in the arboretum soon . And look up.

The Intercontinental Gardener said...

I agree, it really is a magical plant. And the fragrance, soft and fresh, so well suited for the flowers...

Tant Grön said...

En sådan underbar magnolia! Jag konsulterade min trädgårds"bibel"-och där stod inte ett ord om just den här. Men jag hittade en bild på en som är lite lik den och som ska gå att odla upp till zon 3 i denna kalla nord. Den heter Magnolia sieboldii, buskmagnolia, och har liknande enkla vita blommor. Knopparna ser ut som vita ägg, skriver Karin Berglund.
Hurra för din mamma! Jag är lite inne på teorin att växtodling är ungefär som barnuppfostran:om man bara ger barnen bästa tänkbara betingelser och pysslar om och ser till deras bästa hela tiden, så blir resultatet bra. Då blir det livskraftiga och goda människor av dem.. Och då kan man odla magnolior även i södra Finland-

The Intercontinental Gardener said...

Tant Grön, visst är det mycket gemensamt med både plantor och barn... :-) M. sieboldii liknar M. wilsonii väldigt mycket, och jag skulle nog sagt att plantan i mina bilder är just den, om inte Marian skulle ha sagt annat. Hon är väldigt duktigt och plantorna i hennes trädgård har fina namnskyltar också. Jag tror att jag vill plantera en M. sieboldii i min trädgård, de blir här flera meters träd, istället för buskar.

Carol said...

I love the Magnolia wilsonii but could never grow it here in Western Ma. ... lovely to see and read your words here... I agree that you mom's struggle to have Mag. stellata is touching... and well worth the efforts she and your dad must go thru. She may even have the dwarf variety. In any size a jewel.

Ruben said...

Det ligger mycket i vad du skriver - att man vill tänja på gränserna. I Buenos Aires planterar man Flitiga Lisa när man vill vara lite speciell. Och ändå växer och gror precis allt över hövan i detta av vädergudarna benådade land!! Själv planterar jag ut sommarblommor i slutet av maj och därmed spelar jag rysk roulette med frosten. I år vann jag, men det var på håret!! /Ruben

The Intercontinental Gardener said...

Ojdå Ruben, Flitiga Lisa... det låter faktiskt lite roligt. Men det är ju mina egna förutfattade meningar som spelar in, som vanligt. Jag tror också att man ska spela lite rysk roulette - livet får väl inte vara helt förutsägbart hela tiden; inte för mycket "lagom"...

Karen said...

What is that poetic saying, "the heart wants what it wants"? It's hard to argue with that. Similar I guess to people duelling with nature to grow tropicals here, palms, cannas, agaves, etc. - zone-pushing is something we know will require extra effort and perhaps failure/grief, but so many gardeners seem to embrace that challenge. Nice that your dad helps out, that's very sweet.

Tant Grön said...

Hurra, jag har idag hämtat hem just en magnolia sieboldii! Från trädgårdsamatörernas växtmarknad i Uddevalla. Damen som sålde den berättade att moderplantan var frösådd och uppfostrad på Hammarö utanför Karlstad och borde därför klara klimatet även på Orust.
Magnolia wilsonii fanns också att köpa, men jag blundade och gick förbi. Den fixar jag nog inte.
Tack för inspirationen!

The Intercontinental Gardener said...

Karen, that is a straight-forward quote... and really true :-)

Tant Grön, vad roligt att du hittade en Magnolia sieboldii, du kommer nog älska den, speciellt de små hängande knopparna och doften. Och vad härligt att få en "provenience" till den också! Lycka till med den!